Mamsentramsen – så kallar mig sonen när jag gjort något dumt. Vilket händer, då och då. Tur är det inga stora saker, har inte glömt mina barn på förskolan, har inte hamnat hos kronofogden, har inte skämt ut mig offentligt, men har glömt ta med matlådor eller blandat ihop dem, glömt jackor, andra föremål här och där, glömt köpa bröd, gjort sönder porslin för att jag är klumpig och jag skulle kunna fortsätta i oändlighet.

Men jag gör mitt bästa och det är det som räknas. Och det räcker. Mitt liv är ändå en himla lång krav- och behovslista, från mitt jobb, från min familj och från mig själv.

Ung är jag, 20 år, med 23 års erfarenhet kan man säga. Eller bättre sagt, jag vill vara 20 med den lönen jag har nu. Vore en dröm.

Det var en mindre chock när jag insåg att jag var 43. Var helt övertygad om att jag var 42. Sedan ett besök hos tandläkaren ”du är väl 43 år gammal, eller?” ”näääää, 42” svarar jag med en sådan övertygelse att tandläkaren tittar förbryllat, och säger

” då ska vi se, född 79….du är faktiskt 43″

Det var inte mycket att göra åt, bara inse att jag faktiskt är 43 och acceptera att det är så, värre kommer det att bli hoppas jag, alternativet är att dö ungt och det vill jag inte.

Jobbar mest för att försörja familjen och alla djuren här hemma, länge glömt karriärdrömmar, speciellt när jag insåg att jag borde blivit veterinär. Men men, gjort är gjort och oavsett att folk säger att det aldrig är för sent att byta, men realiteten är dyster, hjärnan funkar knappt, det räcker gott och väl att hålla igång jobb-företag, familj och gård. Jag klarar av det för det går på ren rutin men just nu skulle jag inte orka med stora förändringar och att börja plugga.

Det blir inte alltid som man tänker sig men det blir inte nödvändigtvis sämre- tröstar jag mig med. Mitt liv är inte lätt, men det finns massa fina moment och det är det som jag vill dela mig mig, ingen är nyfiken på gnället ändå.

Det är på gården jag hör hemma med gummistövlar, arbetshandskar och lätt smutsiga kläder med djurhår på. Bättre blir det bara när man galopperar i skogen, släpper tyglarna, blundar och tänker : det här är livet!